att se så sliten ut som jag gör. må såhär och vara så sur hela tiden. ångest, ångest och åter ångest. mitt ständiga problem. varför?
paniken ständigt liggande som mörka moln ovanför huvudet.
den ändlösa banan man vandrar i. kbt sägs hjälpa, tror också att om bara någon gång frågade mig något...nåt, vad som helst. aldrig. aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig.
allt är bara så tråkigt. maten förvandlar sig till stenar som blir fruktansvärt svåra att svälja, hela tiden dessa ridåer man måste dra för så inget ser.
vill egentligen bara krypa in någonstans och gömma mig. och inte komma fram förräns allt är över. men den stunden blir aldrig.
ständigt denna plåga.
varför händer det ingenting. det blir vad man gör det till sägs det.
men, jag går och blir mer och mer hungrig, ett exempel nu. när jag ska äta bara säger det stopp. men måste tvinga ner det för att kunna fungera resten av dagen, mår bra när jag är med Ida eller mamma. då förvinner dessa konstiga påtvingande sakerna jag måste uthärda. tror varenda gång jag äter att jag ska sätta i halsen. så därför knyter den sig.
min levaxin ligger fel tror jag. annars hade jag inte varit som jag är nu. kan också vara denna ständiga bristen på sömn som förvärrar det hela. men ja, vad vet jag. ingen doktor.
trodde jag skulle börja böla när jag såg blod idag, fick mig att tänka på när jag ska till en av de årliga kontrollerna och ta blodprov. ångestattack igen.
återigen denna dödsångest som säger hej. tror att när jag tar blodprov så kommer till att komma luft in i mina vener och jag kommer få blodpropp.
är ju ej död ännu, men ändå. önskar man bara kunde lämna blod som förr i tiden då dom stack en i fingret...men nejdå.. jag har ju sååå fina vener att sticka i. OMG. yrsel av bara tanken.
nej skit också. nu börjar man böla också.
snart dax för en liten tripp till doktorn helt enkelt. orkar inte med detta en gång till, som jag mådde sist den låg fel. jag såg så fruktansvärt sjuk ut och var inte att leka med...
kan så att säga att jag e sån nu igen...
