denna mörka tystnad som ofta ligger som en dimma inuti
kommer till liv
försvinner
återupptas, man blir uppslukad.
längtan. letande.
tomhet.
http://www.youtube.com/watch?v=nSz16ngdsG0
jag känner så mycket, men är så sjukt sårad. än en gång.
en del av mig försvinner varje gång. att leta efter nya bitar för att falla på plats är ett outhärdigt livsprojekt.
kommer jag aldrig hitta kärleken, en som älskar och respekterar mig för den jag är. inte min hårfärg eller att jag ska vara ett objekt?
jag vet, jag blir sårad, sammanfattat innebär det att jag får känslor för personen. personen försvinner, jag gör nästa person illa och behandlar som skit och leker, för att jag själv mår kass från den förra.
jag har sån stark önskan att bara försvinna och börja om livet :)
någon som kan komma med goda råd?
